Auschwitz

Hur kan en så hemsk plats vara så vacker? Jag är en sucker för hus, och de här gamla tegelbarackerna vill tala till mig. Jag är glad att jag ar här i 3 plusgrader, snålblåst och dis, för jag vet i ärlighetens namn inte hur overkligt allt skulle varit om det varit 25 grader och strålande sol från klarblå himmel. Det är obegripligt nu.

Jag går längs huvudgatan i Auschwitz , det ursprungliga lägret. Jag har gått genom grinden, jag har sett orden Arbeit macht frei framför mina ögon och ovanför mitt huvud och jag har försökt föreställa mig känslan som fångarna hade när de kom. Fanns det ett hopp hos de första som kom hit? Fanns det ett hopp hos de sista? Vad hoppades de i så fall på? Liv, död, att återse släktingar, att få ett drägligt liv?

Jag går längs huvudgatan i Auschwitz och i mitt huvud hör jag lägerorkestern spela marschmusik. Alte Kameraden kanske. Tänk att marschera i takt med sina förnedrade och förtryckta kamrater för att komma till ännu en dags oerhört tungt arbete. På fastande mage, eller i alla fall nästan. Tänk att komma tillbaka på kvällen, död eller levande, levande död eller bärande på en död, för att lika många skulle komma tillbaka som lämnade lägret på morgonen.

Jag går längs huvudgatan i Auschwitz och hör någonstans tyska kommandon rytas ut. Jag tycker att jag känner lukten från krematorierna i näsborrarna och hur det läggs ett tunt lager aska över mig. Jag känner mig smutsig, oren.

Hur kan man, som Höss, leva i utkanten av helvetet med sin familj? Hur kan man skicka ut sina barn att leka i trädgården och sin hustru att hämta livsmedel i ”Kanada”?

Jag står utanför block 10 där man höll på med steriliseringsexperiment. ”Fick de bedövning då?” frågade en av eleverna. Nej, jag är rätt säker på att de inte fick det. Nu vet jag att det var ickekirurgiska experiment, men jag inbillar mig inte en sekund att det var vare sig lindrigt eller smärtfritt för det.




Jag står på Dödens gård vid Dödens block, nr 11. Arkebusering. Här ligger blommor vid muren. Vi har sett ett antal ungdomar från andra grupper bära omkring på blommor, och vi tror att det är ungdomar som förlorat någon i Auschwitz.

Ståcell. Mörkrum. Krypa in. Fy fan.

Vi går in och ut i ett par block och tittar på den permanenta utställningen. Proteser. Hårborstar, rakborstar, tandborstar, resväskor. Skor. Skor, skor, skor. Det känns som en illusion, ett trick med speglar, men det enda det speglar är ren och skär ondska. Det känns som om skoberget ska falla över mig. Jag blir fruktansvärt illa berörd. Och hår. Så mycket hår!!

En stor del av tiden har jag en fransktalande liten guide i bakhasorna. Daniel och jag bildar eftertrupp för att hålla ihop gruppen. Billie hamnar mitt i hans franska grupp och jag leker border collie för att få ut henne därifrån. Ett par gånger håller han på att trampa av mig gympaskorna. En gång trampar han mig på tårna. Var kom han ifrån, och varför är han mycket snabbare än vår guide? Han har rock och keps med de Gaullestuk. Jag får en obehaglig smak i munnen och en känsla av att han hade varit kapo om det hade varit då. Fast kanske inte, han är knappt 1.60 och har rocken knäppt med skärp som en viss fältmarskalk från tiden. Dock ej vit.

Fångbilderna. Vad gjorde du för att hamna här, Stanislaus, konstnär, 23 år och överlevande i tre månader? Här och var är bilderna smyckade med blommor. Någon minns dig, Maria. Någon har klarat sig ut från helvetet och minns.

En barnvägg visar alla tre bilderna. Vi ser rädda barn, ledsna barn, slagna barn. Trotsiga barn. Barn med frågor i stora ögon. Det står en krans mot en av bilderna. Någon minns här också.